En andlig livsillustration

Måla upp bilden av ett barn, kanske du som barn. Barnet går på en skogsstig med en tunn mjuk gren i sin hand. Grenen är skalad från sina grenar, precis som vi som barn gjorde när vi tillverkade våra egna hästpiskor för att leka häst. Tänk dig nu att barnet håller grenen i den tjocka ändan och låter toppen släpa rakt nedåt i marken, så det blir som en liten böj bakåt på grenspetsen, när promenaden fortsätter längs stigen. Bilden är klar.

Låt oss nu bara fokusera på grenspetsen där den glider fram över rötter, kottar, stenar och blåbärsris. Ibland kommer grenen stöta mot saker, fastna i små naturliga kilar, knuffa undan kottar och barr eller mjukt glida över låga rötter. 

Barnet illustrerar i denna historien det högre jaget; som vet vart vi skall, känner många vägar att nå dit, vet varför vi är här, känner till vårt livs syfte och känner till allt vi varit med om i detta liv och bortom.

Det medvetna Jaget är de sista 10 centimetrarna av grenen. Strax efter födseln tappade det medvetna jaget medvetenheten om att den också är barnet dvs så mycket mer än det den ser, hör och känner runt omkring sig. Det medvetna jaget blir snabbt upptagen med att njuta av att glida genom vattenpölar, mjuka löv och kottar men senare i livet handlade det mer om att parera alla kottar, stenar, kilar, damm och annat elände på stigen.

Barnet däremot fortsätter vara fri från dömande, målmedveten och på stigen framåt leker barnet pinnleken tillsammans med andra barn. Barnen vet precis hur dom skall göra för att pinnspetsarna skall glida mjukt sida vid sida, eller smälla i varandra så det klatschar till så där härligt. Det är en fullständigt synkroniserad dans där inga ord byts mellan barnen, bara bubblande skratt och en enorm entusiasm för att kunna leka samtidigt som dom tillsammans rör sig mot samma mål.

Grenspetsen, ur sitt begränsade perspektiv lider, den vill vara någon annan, den vill vara någon annanstans. Den är inte alls road över att ha en så fokuserad bild av stigen och gång på gång bli överraskad av kottar och stenar. Grenspetsen bygger strategier för att kunna kontrollera sina upplevelser, för att slippa alla otrevliga överraskningar. Den börjar berätta för andra grenspetsar vad dom behöver göra så den inte skall behöva lida. Den finner sätt att statistiskt förutsäga när nästa sten eller kotte kommer så den kan vara förberedd på mötet.

Samtligt dömer inte barnet omedvetenheten som grenspetsen har av sig själv. Barnet fortsätter istället att vandra längs stigen och leka med andra barn fullständigt övertygad om att grenspetsen kommer inse att stigen, kottar, stenar och kilar finns där för att ge den möjlighet att vakna upp till att den är mer än bara en grenspets och att den kommer att förstå att den inte är ensam om att vandra längs stigen.

Barnet vet att allt finns på stigen av en anledning, att varje litet barr berättar för grenspetsen att slappna av att ha tillit till Barnet. Varje sten berättar ”om du bara slutar streta emot och spänna dig så kommer Barnet kunna låta dig glida mellan oss”. Varje kil ropar kärleksfullt ”släpp taget så tar Barnet dig in i flödet igen”.

Detta är historien om att våga tro på att vi är på rätt plats just nu och att genom att verkligen fullständigt släppa taget och kliva in i tillit och acceptans så blir resan njutningsfull.

Jag såg på filmen ”Tsatsiki i Grekland” med min dotter för andra eller tredje gången förra helgen. Det finns en underbar kommentar som flickan i filmen ropar till Tsatsiki när han står på en klippkant och skall hoppa i havet: ”Det läskiga är att våga, sedan är det bara roligt”. Så sant det är, tänker jag.

Vi släpper taget igen och igen och igen på vår väg att helt kliva in i tilliten till att en ”högre” del av oss har koll på stigen och ”hindren”. Vi bekantar oss med, litar och följer vår intuition. Vi blir tacksamma för påminnelsen som kottarna, stenarna och kilarna ger oss varje gång vi stöter i dom. Istället för att skapa strategier, etiketter och döma hör vi plötsligt det dom kärleksfullt berättar för oss.